Drömmen

Publicerat: 2011-10-06 Kl: 21:06:00 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Ikväll började serien jag länge väntat på.."Drömmen om ett barn".
Det handlar precis om just det, drömmen om ett barn. Man får följa par och deras längtan och kamp om att få ett barn.
Största anledning att jag längtat så mycket är att detta är början på något nytt.
Nu visas inte bara det rosenröda prinsessagor där folk bli gravida bara någon viftar med kalsongerna.

Tillslut börjar det komma upp mer och mer i media.
Nu kan alla andra få en förståelse för vad otroligt många kämpar med dagligen. Och kanske  få en inblick hur smärtsamt det är att gå igenom.
Varesig det handlar om upprepade missfall eller bara oförmågan att kunna få barn.


Blev dock lite besviken då de par jag följt genom en blogg tyvärr inte visades under första avsnittet. Men jag får hålla mig till nästa vecka. Dom har precis som vi haft upprepade missfall och då känner man ju lite extra för personerna på något vis..

Trots att det ikväll inte handlade om exakta saker som vi kunde relatera till så kom det ändå en hel del tårar. Man känner ju igen sig i all längtan och med det kommer våra minnen tillbaka till oss.
Alla minnen och starka känslor som fortfarande finns kvar :(

Jag är såååå evigt tacksam för vart vi står idag, hur långt vi kommit på våran väg..
För vårat underbara mirakel som i min mage gror!

Början på något nytt

Publicerat: 2011-01-07 Kl: 19:46:00 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Jag kollar bakåt och gör en tidsresa för några sekunder, en liten jämförelse med Sandra ett år tillbaka i tiden. En Sandra i Januari 2010...
Där möter vi en Sandra som är livrädd, krossad och med en enorm tvivel på sig själv. Med ett självförtroende sämre än jag ens själv kunnat ana.


Året 2010 har gett mig en ryggsäck, en ryggsäck med erfarenheter. Erfarenheter som varit fruktansvärt jobbiga och som nästan krossat mitt liv i spillror.
Men jag valde, som tur var, att ta dess händelser som något nyttigt och som en lärdom - en språngbräda till något bättre.
Ja, de senaste månaderna har lärt mig så oerhört mycket! Framförallt genom att först och främst ta kontrollen över mitt eget liv. För första gången i mitt liv satte jag mig själv före allt annat.
Ett jobbigt och livsomvälvande beslut, men som ändå var väldigt bra för mig. Jag har hittat tillbaka till mig själv tack vare det. Och det här är bara början....


Jag älskar dig...

Publicerat: 2010-03-16 Kl: 20:32:44 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


...vem du än skulle ha blivit.

Satt och läste i Emmas blogg och all sorg sköjdes över mig för en stund. Jag är ganska känslosam ikväll.
Hur som helst så minns jag hur jag verklig led med henne när allt inträffade för dom..Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne! Men det är inte förns idag, mer än ett år senare som jag kan förstå. Sätta mig in i det hon upplevt. Och det är inte förns idag som jag kan relatera till hennes (deras) upplevelser.

Samtidigt som jag hade velat sluppit denna erfarenhet så är jag ändå väldigt tacksam för så mycket..Tacksam för allt positivt detta fört med sig.. Tacksam för mina vänner, min familj och framförallt Hans!

MEN det jag skulle komma fram till med detta inlägg var att Flipsydes låt Happy Birthday, som Emmas inlägg handlade om, att den handlar om ett barn som aldrig fick födas och en pappas funderingar kring hur det skulle kunna ha varit.
Och det är väl så med alla som har förlorat någon, född eller ofödd, att man funderar på hur det skulle kunna ha varit. OM allt bara hade varit annorlunda.....

När slutar man då fundera? När vi äntligen håller vårat efterlängtade, vackra barn i våran famn?
Eller kommer man någonsin sluta funderar..sluta fundera och vara orolig.
Idag kom vi fram till att man ändå kanske ska funderar..fundera,vara orolig och tänka tillbaka. För att inte ta saker förgivet och värdera livet och folket runtomkring oss bättre. Är det så det är?


Min berättelse

Publicerat: 2010-02-23 Kl: 11:43:40 | I kategori: Längtan efter liten | 2 kommentarer


Efter mitt inlägg igår där jag släppte allt och tog mig mod till att säga att det var ett missfall mina senaste inlägg handla om så har inkorgen fyllts av mail med frågor om det hela. Så istället för att svara på alla så gör jag en förkortad historia här där jag försöker få med det viktigaste i era frågor.


Jag anser också att det är viktigt att vi pratar om missfall. Det är svårt, det gör ont och det är jobbigt. Men ändå nödvändigt. Jag önskar att jag hade kunnat slippa berätta för er om när jag fick missfall. Jag önskar att jag hade kunnat sitta här utan den erfarenhet en missfall innebär..Men nu är det såhär och jag/vi gör det bästa av situationen.


ÄR DU KÄNSLIG SÅ FORTSÄTT INTE LÄSA NU
Tisdag morgon, så var det alltså dags för första ultraljud, full av förväntan. Nu skulle vi få se bebisen röra sig, få en bekräftelse på att ja, här är ert barn, så här ser det ut, så här långt är det och ni är alltså beräknad i....Men något var fel. Barnmorskan såg allvarlig ut, och kontrollerade flera gånger innan hon sa: "Det ser lite litet ut". Tiden stannade. Sedan frågade hon om jag hade koll på min senaste mens. Vilket jag hade. Stenkoll på både mens och ägglossning. Hon sa att även fast man har koll på ägglossning så kan fostret ha fäst senare än vad vi tror. Men hon vill göra ett till ultraljud en vecka senare för att se att det växer som det ska. Så hem igen och en heeeel vecka får vi gå och vänta. Min längsta vecka någonsin.

Så var det alltså dags igen, onsdag en vecka senare. Denna gång var vi inte lika förväntansfull vi var mest oroliga och först vägrade jag titta på skärmen utan jag satt bara och kramade hans hand och försökte utläsa från hans blick om det var positivt eller negativt. Denna gång tog det jäääätte lång tid innan sköterskan sa något. Hon tog en paus och förklarade för oss att vi inte skulle vara oroliga över tystnaden. Hon skulle se efter hjärtljud och mäta bebisen. Efter en evighets tystnad visar hon att parveln har växt 6mm sen sist och att hinnan växt till en bra storlek även den. Lyckan spreds i hela min kropp samtidigt som jag försökte hejda mig själv från att gråta av lycka. Hon bad mig sätta mig upp och förklarade att hon ändå råder oss att ta ett extra ultraljud en våning upp, på förlossningen. Där de använder sig av modernare apparater för att få ett konkret svar på hur långt gången jag är. Vi tycker det låter underbart. Vi tackar ju inte nej till att få se vårt lilla mirakel tusen gånger om.

Så en vecka till får vi vänta..denna inte lika svårt. Mest fylld av glädje och framtidstankar. Den veckan gick fort. Tisdag morgon och vi beger oss åter ner till sundsvall..Vi får komma in i väntrummet, fyllt av kvinnor med stora magar - lika glad som vi, tavlor med ul-bilder på vackra små bebisar, tidningar fyllda med förlossningsberättelser och inköpslistor. Så äntligen kommer hon ut och hämtar oss..vi får se allt på en egen stor skärm. Läkarn blir tyst och ger ifrån sig en suck. Nu börjar jag ana att något är fel. Läkaren står och tittar på skärmen jättelänge men säger inget till oss, sen helt plötsligt stänger hon av den och ber mig att sätta mig upp. Med försiktig röst berättar hon att det inte finns någon hjärtaktivitet längre. Jag fattar det inte riktigt så jag uppförde mig nog väldigt kallt just då, hans och läkaren verkade mer skakade av beskedet än vad jag gjorde. Jag visste inte om jag skulle gråta eller bara gå därifrån.
Hans hjälper mig ner och jag sätter mig i hans knä istället. Han håller om mig medans hon frågar hur vi vill göra. Jag blir helt tyst, vad ska jag svara. Vad SKA man göra? Hon förklarar att vi kan åka hem och vänta ut det hela, eftersom detta förmodligen är väldigt nytt kan det dock ta ett tag innan kroppen uppfattat vad som hänt. Och eftersom jag led av så många graviditetssymptomer. Så vi beslöt oss för att genomgå en medicinsk "abort". Vi fick möjligheten att göra detta i hemmet och vi tog den. Hon tog med oss ut, och vi begav oss ner till kvinnokliniken.
Vi fick återigen sätta oss i väntrummet medans hon pratade med läkare. Nu när vi var själv då kom tårarna men jag försökta mota bort dom. Väntrummet var fullt av människor..Hans kramade om mig hårt. När vi fått all medecin och all upplyssning av en sköterska så ställer jag mig upp för att klä på mig, då vräker sköterskan ur sig: -"Men ni är ju ung, ni har hela livet på er. Jag har ju en dotter född samma år som dig. Och skulle hon komma hem och berätta att hon var gravid då skulle jag bli tokig. Inge jobb och ingen bostad..så ung." Jag ser svart för ögonen och hans verkar reagera lika starkt som mig och han är snabb på att svara: -"Ja men nu är vi ju inte din dotter och alla är vi i olika skeden. Vi har båda fast jobb och ett perfekt hem. Detta var ett planerat barn. Planerat i flera år." hon förstår snabbt att det hon slängt ur sig var dumt men vi skiter i henne och går bara ut därifrån. I dörren möter vi 2 andra barnmorskor vi haft kontakt med och dom önskar oss all lycka.

Så hem och påbörja detta. Några timmar efter jag tagit tabletterna så sätter värkarna igång. Några timmar senare är allt över. Och jag somnar..Dagen efter kommer jag in till fryklund för att göra en återkoll och se så att allt ser bra ut. På det jag berättar tycker hon det låter som om allt är över. Men gör ändå ett till ultraljud. Där mäter hon det som är kvar till hela 20mm och jag får chockbeskedet att jag måste göra om proceduren. Så hemskickad, denna gång med en massa smärtstillande då hon tror att det ska kännas mer. Gör då om proceduren så fort hans kommit hem. Men denna gång blir inte alls likadan. Smärtorna kan liknas vid en kraftig mensvärk..men inga riktiga värkar som vid första gången. Vi ringer och rådfrågar och får svar att så kan det vara, det är så olika för alla. 2 dagar senare börjar en enorm smärta och jag vräker i mig de ordinerade smärtstillande. Men dom gör ingen värkan. Ringer sjukvårsupplysningen som ber mig dubbla dosen. Men inget hjälper och jag börjar nu blöda riktigt mycket. Ligger ihopkrypen på golvet och skakar och skriker av smärta. Här trodde jag att jag skulle dö. Jag trodde jag hade sett min sista dag. Hans ringer akuten och rådfrågar. De vill att vi kommer in direkt, vilket vi också gör.

På den snabbaste resan till sundsvall så är vi nu nere och blir snabbt inrullad på akuten där de direkt ger mig en morfin spruta och tar massor med prover. Hon undersöker mig och hittar en massa rester i livmodertappen som ligger och trycker. Precis som jag trodde, sa hon. Jag förstår att du har en enorm smärta men nu kommer det bli bättre snart. Hon plockar ut de och hon gör sedan ett till ultraljud...Där kan hon mäta en 18mm säck. Så jag rullas upp på förlossningen, blir inlagd på ett rum där även hans får en säng. Ännu mer morfin och jag kan sedan somna. I väntan på en lucka på operation får jag antibiotika och massa dropp. några timmar senare får jag komma ner på operation och blir sövd. Resten har jag redan berättat.

Till saken hör att denna medecin som jag fick i två omgångar, den är inte till för denna sak. Den används för att få igång värkar vid födsel och även få igång värkar vid utdrivning av dött foster, även vid en tidig abort. MEN jag citerar FASS för deras riktiga användningsområde.
Där BIVERKNINGEN kan bli missfall.
Med detta menar jag än en gång, kolla upp allt innan ni får, även fast de är från kunniga läkare. Min barnmorska här i stan, som för övrigt är världens bästa, trodde även hon att alla komplicationer berodde på att jag var mycket längre gången, som jag själv trodde och även min barnmorska enligt våra beräkningar. Och denna medecin rekomenderas bara till gravida upp till v.8+6 egentligen, vilket jag redan gått förbi för längesedan. Så pga deras misstag så fick vi genomgå ett helvete. Man ska stå på sig!!

FASS:

Verkningssätt

Cytotec skyddar magslemhinnan genom att öka produktionen av slem i magsäcken och utsöndringen av bikarbonat i tolvfingertarmen. Cytotec hämmar även magsaftsekretionen och minskar nattlig magsyrasekretion.

Användningsområde

Cytotec används för att läka sår i magsäcken samt i förebyggande syfte för att förhindra uppkomst av sår i magsäck och tolvfingertarm hos patienter med ökad risk för sår vid behandling med läkemedel mot inflammation och värk.

Skall inte användas

om du är gravid eller försöker att bli gravid, eftersom det kan förorsaka missfall. Kvinnor som inte nått klimakteriet ska använda fullgott graviditetsskydd innan behandlingen med Cytotec startar


2 veckor - check!

Publicerat: 2010-02-22 Kl: 21:26:00 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Tycker lite synd om alla som befinner sig i Thailand eller nån annanstanns där det råder värmebölja, tänk denna underbara kyla som de missar, jag är inte ett dugg avundsjuk på strandhäng och solstolsläge! :)
Ne, vi har ju faktiskt haft sol idag, sol och bara -12. Det blir bättre och bättre..


Jag kan inte nog tacka för alla underbara människor som kommer med stöttande komentarer och underbara mail! Ni gör mina dagar lättare. <3

Idag ser jag mig själv som en stark människa. Men när jag var inlagd var det Hans som var den starka och den som stöttade mig. Jag var grinfärdig hela tiden och blev inte människa på hela veckan. Det går inte att beskriva för någon som inte varit med om det själv, det är som att förklara hur stort Amerika är för någon som aldrig varit där, det blir bara ord. Allt var bara hemskt.

Men när jag äntligen fick komma hem var det som om jag hade gråtit ut alla tårar som fanns, det var bara tomt... Graviditetssymptomerna var helt borta och jag kände snarare en lättnad än en sorg. Vilket ledde till att jag fick ångest över att jag mådde så bra.. Visst, orken var riktigt dålig och hjärnan ville mer än vad kroppen klarade. Att ta sig till brevlådan var ett rent maratonlopp, men det kändes ändå så bra psykiskt.

Första natten hemma sov jag som sagt inte alls. Hade ont överallt och bestämde mig då för nästa natt använda de utskrivna tabletterna. Och det var då allt började! Jag kunde nu somna men drömmarna var hemsk och ofta var jag vaken i något sorts drömtillsånd, kunde inte röra mig samtidigt som samma dröm kom om och om igen. Natt nr två blev det värre..Jag fortsatte drömma konstigt och vaknade var 5:e minut. Benen värkte och det var som om det kröp i hela kroppen. Det kändes som om jag blev uppäten innifrån. Jag var så fruktansvärt rädd.. Jag grät och grät och grät..Hade panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hans fick ligga och massera benen och armarna samtidigt som jag skrek och sparkade om vartannat.
Tog upp detta med en bekant som är bättre utbildad på tabletter och dess verkan. Han var ganska säker på att det hade med tradulanen och diklofenaken att göra. Vilket även visade sig att det hade. Fick kontakt med fler som haft en rent helvete med dessa piller och mängden jag blev ordinerad chockade många. Så jag bestämde direkt att sluta med dem och det blev betydligt mycket bättre. Iaf panikångest attackerna dessutom var smärtan mildare såpass att jag kunde stå ut med den.. Allt för att slippa det hemska tankarna och känslorna.

Jag har de senaste 4 åren börjat utveckla en räddsla för döden, jag vill verkligen inte dö! Och det blev bara starkare då jag trodde jag hade sett min sista dag.. Det var samma natt som vi åkte in - Att ligga ihopkrypen med sin älskade på golvet och inte veta om man ska överleva, är fruktansvärt! Riktigt jävla fruktansvärt!! Det värsta var att se Hans ögon, som bara lysta rädsla.

Men de där nätterna när jag käkade djävulsmedecinen då ville jag inget annat än dö. Jag såg ingen annan utväg än att lämna jorden. Nu idag blir jag rädd bara jag tänker på hur jag kände. För nu idag, då är de gamla vanliga rädd-för-döden känslorna tillbaka och min livsglädje är åter.

Med detta vill jag säga att man ska vara noga att kolla upp vad man får för tabletter utskrivna. Även fast man tror att man kan lita på läkare så spelar så mycket annat in. Detta var andra gången under dessa veckor jag får medecin som min kropp inte klarar av. Den andra medecinen ska jag berätta för er senare för detta börjar bli lite väl långt.




Ja, idag har jag alltså nått 2 veckors gränsen..2 veckor sedan operationen och det ska nu ha läkt ordentligt. Då börjar nästa steg... Att gå vidare för att nå vårat mål.. än en gång.




Det märks att jag mår bättre när jag faktiskt får något gjort om dagarna. :)
Kladdkake muffins med glasyr var omtyckt av herrn då han kom hem från jobbet.


Enough is enough

Publicerat: 2010-02-21 Kl: 22:29:55 | I kategori: Längtan efter liten | 5 kommentarer


Man bestämmer själv om man vill läsa detta inlägg eller inte. Är man känslig ska man nog låta bli.
Men jag känner att jag vill hjälpa till att sprida budskapet och kunnskapen till så många som möjligt.
De flesta vet redan vad vi har gått igenom och jag är nu redo att öppet prata om det.. Kanske för att ge några av er svar på era frågor. För frågor har jag märkt att det finns. Jag har fått många mail den senaste tiden då ryckte efter ryckte florerat kring stan.


Vi har alltså gått igenom ett utdraget och kompicerat missfall för en tid sedan och jag känner som sagt att jag nu klarar av att skriva öppet om det. Då jag blev inlagd på sjukhuset gav de mig en massa tid att fundera, fundera och fundera. Och jag är ruskigt glad att jag är en stark person sedan lång tid tillbaka vilket har gjort att detta är en sak vi nu kan lägga bakom oss, packa ner i resväskan och istället bära med oss som en erfarenhet där vi lärt oss enormt mycket! Vi har även funnit sidor hos varandra som vi inte upptäckt på våra 5 år tillsammans. Som tur är, bara posetiva sidor. Jag har även själv fått mig en tankeställare. När man ställs inför att livet kan ta slut så börjar tankeverksamheten arbeta vill jag lova.


När jag fick veta att jag äntligen skulle bli mamma sprudlade känslorna inom mig. Samtidigt som vi ville skrika ut för hela världen så drogs vi med att vi skulle vänta 12 hela veckor med att berätta nyheten. Efter elva veckors graviditet, står det i mödravården utgivna literatur, "kanske man vill berätta för de allra närmaste".
De allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte berätta en så glad nyhet för alla man känner, så fort man får veta? Varifrån kommer traditionen att hålla tyst?


Jag är ganska säker på att allt hyshande och pyschand är anledningen till att folk känner sig så misslyckade när de fått ett missfall. Varför ska man stå där ensam med all sorg och låtsas att allt är bra? Som att ett barn som dött inom 3 månaders gränsen inte är värt att sörja. Är det så de tänker? Ett foster som är 11 veckor och 6 dagar är inte okej att sörja?


Nu hade vi gått så långt att vi hade berättat för våran familj och alla de närmaste vännerna, vilket jag såhär i efterhand är fruktansvärt glad över. Inte bara pga alla kompikationer, utan också för all stöttning och förståelse från omgivningen. Och den största ironin är att samma morgon som jag skulle berätta för er alla här, det var då jag åkte in på sjukan.


"Av alla graviditeter som står under mödra- vårdens uppsikt leder ungefär 20 procent till missfall. Men en stor del av missfallen sker utan inblandning från någon.
Den totala andelen graviditeter som resulterar i missfall är över 50 procent."


Vilket betyder att det är ruskigt vanligt. Men vi vet inte att det är såhär vanligt för att det tystas ner. Varför inte tala högt om det? Vem har satt alla regler? Vem är det som hyshar oss? Vi är extremt många som är med om samma sak. Varför inte prata öppet om det? Jag vet iaf att nästa graviditet så skiter jag i de där 12 veckorna...


Nu är det ju som tur är inte hela 50 procent som får det lika tufft som vi hade det. Men jag tror nog att ett "vanligt" missfall eller ett tidigt missfall är lika jobbigt som ett komplicerat eller sent missfall.


Äntligen

Publicerat: 2010-02-18 Kl: 10:46:48 | I kategori: Längtan efter liten | 2 kommentarer


Idag kommer jag med ett positivt inlägg till er. Det första efter hemkomsten från sjukhuset. Men jag lovar att det blir fler..

Efter ett långt samtal med min barnmorska kan man väl inget annat än vara sprudlande glad. Hon ger mig sån energi! Bättre sätt att starta morgon finns inte. Faaast..nu kan jag väl egentligen inte kalla henne min längre, trots att vi redan gemensamt bestämt att ha henne nästa gång så är hon väl inte min just nu :)

Så nu skall jag behålla denna positiva stämning och göra mig en dunderfrukost samtidigt som jag ska försöka få tag i någon på labb och boka in en tid i början på nästa vecka. Därefter ska jag få göra många besök hos dem den närmaste tiden..Spännande. 

Och något som gör mig bara ännu gladare är att idag är det torsdag, vilket innebär att jag ska åka in till stan och umgås med min älskade frida ikväll. NU är det en evighet sedan så jag behöver fylla på med hennes kärlek ;P och sen hoppas jag på uppdatering på lite skvaller om den senaste tiden.



Önskar er alla en underbar dag i detta vackra vinter väder!


Unik

Publicerat: 2010-02-13 Kl: 21:08:27 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Har glömt att berätta vad sjukhuset upplyste oss om.
Jag är rätt unik. Jag har blodgrupp b negativ vilket betyder att jag var tvungen att få en stor spruta i arsle men förutom den smärtan att jag är en del i den lilla 2% i sverige som har den blodgruppen..
Vet du vad du har för blodgrupp? Jag hade inte den blekaste innan min sjukhusvistelse och de flesta jag pratat med har inte heller någon aning..
Varför är man inte mer upplyst egentligen? För oss kvinnor kan ju detta spela en större roll.





Så här ser det ut:


Till vänster ser ni blodgruppen och till höger hur många % i Sverige som har den.

0+     32 %

A+     37 %

B+     10 %

0-      6 %

A-      7 %

AB+   5 %

B-     2 %

AB-    1 %


Det blir alltid värre framåt natten

Publicerat: 2010-02-13 Kl: 04:06:54 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer



När ska detta sluta? När ska jag få sova mig igenom en hel natt och vakna utvilad?





Årets sämsta vecka äntligen slut

Publicerat: 2010-02-12 Kl: 22:58:40 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Fredag alltså.. Veckan är äntligen slut! 
Jag har alltså klarat en heel vecka med 3 miljoner: -"Hur mår du?" Och jag har 3 miljoner gånger svarat: -"Bra". Vilket enbart naturligtvis bara har varit en stor fet lögn..men va fan ska jag svara lixom?
Ingen, i storsett ingen skulle kunna klara av att höra sanningen ändå!
Visst, folk bryr sig...folk bryr sig så jädrans mycket i denna lilla stad. Helt plötsligt bryr sig alla så jävla mycket.

(Mina nära och kära vet redan att detta inte är riktat till dem men det skadade inte att jag fick flika in det igen.)


Fredag innebär också att jag kom tillbaka på jobbet.
KAOS är väl de minsta man kunde säga. Hur kunde jag inbilla mig att jag var redo?
Tur att kvällen blev betydligt bättre! Vi for över till therese och simon, åt en massa god paj, pratade av mig och fick dessutom håret kapat.
Håret ja, det har jag glömt att gnälla över. Ni skulle bara se hur det ser ut..färgen alltså. Skulle man också kunna kalla kaos, iaf ett mindre kaos. Jag visste ju...långt där i bakhuvudet att man inte skulle färga håret i dessa tider. Men varför skulle något mer ont drabba mig? Det hela är ju över nu. Men så anser ju dock inte min kropp och mina hormoner.

Ni kan kanske ana att jag inte är särskilt glad va?
Ne, jag ska faktiskt gå raka vägen till duschen och sedan krypa ner i sängen och begrava mig. Hade jag fått hade jag tagit ett långt bad men det får jag ju inte. Dessutom finns ju risken att jag skulle begrava ansiktet under ytan för länge också, i ren ilska..Så det är väl bara bra att det är förbjudet.
GODNATT


En hemsk natt!!!

Publicerat: 2010-02-11 Kl: 12:21:00 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Natten har varit riktigt bedrövlig.
Jag har knappt sovit en blund. Hur är det möjligt att drömma samma korta sekvens om och om igen?
Jag inbillar mig att det är min hjärna som försöker bearbeta allt som har hänt den senaste veckan. Jag väljer att försöka skriva ner denna sekvens som så gärna biter sig fast i hopp om att den kanske släpper mig.



Jag ligger på en brits i det gröna operationsrummet. En grönklädd kvinna sitter i ett hörn med armarna i kors, det enda man ser är hennes ögon. Den ena narkosläkarn står redo på vänster sida med sprutan som ska injiceras i armen, den andra narkosläkarn sitter bakom mig med en hand på min axel och håller koll på min puls. Resten springer mest bara runt. Tillslut kommer läkarn och presenterar sig. Kort där efter får jag sprutan och den andre narkosläkarn lägger masken över munnen och börjar räkna ner...

Sedan vaknar jag upp, för mig 1 minut senare, för alla andra några timmar senare. I ett rum(på uppvaket), fastspänd i en säng med slangar i både armar och näsa. Sliter ut slangen i näsan och försöker fästa blicken på något...vilket visar sig vara omöjligt.
Det kommer fram en sköterska och frågar hur jag mår och ber mig ange en siffra på en skala från 0-10 där 0 är inge ont alls och 10 är outhärdligt. 7 svarar jag hest. Hon ger mig morfin och försvinner iväg. Efter en stund kommer hon tillbaka och frågar samma fråga igen. Denna gång svarar jag 5. Och hon ger mig en till spruta. Nästa gång hon kommer svarar jag 3 och hon är nöjd.  Var 3:e minut slår blodtrycksmätaren igång och pumpar för att kolla mitt blodtryck, varje gång är det lika jobbigt. 

En gubbe några sängar bort kom just in och har vaknat. Han flyger upp ur sängen och skriker och sliter i alla slangar. Jag försöker vända huvudet och fästa blicken på honom.
Allt snurrar...det känns som en riktigt jävla dålig fylla. Som om någon har dunkat huvudet mitt om och om igen i en stenvägg sen slängt mig ner på marken för att sedan köra över mig med en ångvält.

En flicka född 91 kommer inrullandes brevid mig där det tidigare låg en äldre tant. Hon ser helt förstörd ut och jag väljer nu att fästa blicken på dataskärmen framför mig och följa min puls och blodtryck då jag inte längre kan se bort till gubben.

Efter en stund kommer det 2 sköterskor och frågar om jag vill prova att sätta mig upp. Ja, svarar jag direkt. Allt som jag måste göra för att få komma upp på avdelningen igen gör jag..så snabbt som möjligt! Dom hjälper mig att sätta mig och sedan frågar dom om jag vill prova stå. Dom släpper ner sido skyddet på höger sida och jag får hjälp att ställa mig. Lugn lugn, säger sköterskan. Men allt jag vill är att få det gjort. Vilket gör att jag måste sätta mig igen för att få luft. Men ganska snabbt provar jag igen medans hon håller i mig i armen. Denna gång går det bättre.
Jag får sedan lägga mig ner och jag försöker få fram att jag är hes och vill ha vatten. Hon kommer med en mugg och förklarar att det är för "den där" jag haft i halsen. Detta funderade jag aldrig över då. Men såhär efteråt så förstår jag inte... Vad har jag haft i halsen? Jag fick ju bara en spruta och sedan höll han masken över munnen?

Hur som helst så kommer det efter en stund ner några sköterskor från avdelningen för att hämta mig. Det är nu 2 nya som tagit över skiftet, 2 unga och trevliga. Dom förklarar att Hans sitter på rummet och väntar oroligt på mig. Jag blir lugn och några tårar rullar ner när vi far in i hissen...

Det är dags

Publicerat: 2010-02-10 Kl: 16:02:22 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer


Ja, det är nog dags att börja blogga lite smått nu.. Jag har fått höra att jag hämmar mina känslor när jag inte ventilerar dem med någon. Och eftersom jag istortsett helt gett upp att svara i telefon sen vi kom hem från sjukhuset igår så kanske jag kan skriva av mig lite till er istället. Jag tror inte jag är redo att öppna mig helt och hållet. Men några kryptiska tankar insvepta i, för några av er, helt oförståliga meningar ska jag nog klara av.

Jaa, som jag sa så har vi nu kommit hem från sjukhuset och jag trodde jag skulle känna samma glädje som min sambo när vi äntligen fick ligga i våran egna säng, med vårat eget täcke och våra egna kuddar. Utan dropp slangar att virra in sig i varje gång man vänder sig. Utan läkare som konstant vill komma och kolla blodtryck, ta blod eller sätta nya dropp, som för övrigt bara jävlades med mig. Jaa..jag trodde verkligen det skulle vara skönt att komma hem men det är snarare fruktansvärt. Att hela tiden oroa sig för minsta smärta som kommer. Det var så mycket lättare att varje gång smärtan kom smygande att trycka på en knapp så kom sköterskan in men en ny morfin spruta. Det jag då kände som jobbigt, att aldrig vara själv...upplever jag nu som en oerhörd rädsla. När hans åker hemifrån lägger han alla telefoner brevid mig, ser till att jag har allt jag behöver inom en armlängdshåll och förklara att jag bara behöver ringa så kommer han hem direkt. Trots detta så känner jag mig så hopplös och rädd..

Jag fick sådan ångest när jag såg att solen lyste så vackert idag så jag bestämde mig för att försöka ta mig ner till brevlådan för att få en nypa luft. Jag fick ett ypperligt tillfälle då en gammal vänn ringde. Då kunde jag prata med honom samtidigt som jag tog mig den, för mig, enormt långa promenaden dit ner. Det gick bra ner men på vägen tillbaka var jag tvungen att vika mig på mitten för att hämta luft. Sedan vilade jag mig mot soptunnan en stund innan jag fortsatte in. Att en sån kort bit som förut var en vardag nu blivit ett riktigt flås pass är chockande. Jag inser inte hela tiden att kroppen är slut och behöver vila.

Nu ska jag ta datorn, mina telefoner och täcket för att sedan ta mig till soffan och invänta att hans kommer hem så jag kan känna lite mer trygghet.






Så då har jag slitit av mig sjukhusbandet men tryggheten vill jag ha tillbaka!!


Man ska inte lova saker...

Publicerat: 2010-02-03 Kl: 10:09:55 | I kategori: Längtan efter liten | 0 kommentarer



...man inte kan hålla.
Pausandet i bloggen fortsätter ett tag fram över pga lite omständigheter.




Jag är så tacksam för alla människor som jag har runt omkring mig, som verkligen bryr sig!
Förutom världens bästa chefer så har jag en underbar familj,släkt och vänner..
Tack för allt stöd!












RSS 2.0